younevaknow

Jag tackade nej till ett provjobb igår. I Stockholm. Ojojoj va länge jag kommer få höra om detta, att jag inte åkte, att det kunde varit en bra chans. En chansning som var väldigt stor. Men kolla såhär är det!

När jag hade lagt på luren och skulle snabbamig till datorn för att kolla vad det var för ställe som ville ha mig så fick jag den där känslan i magen som bara sa "Nej!". Och de som känner mig vet att min magkänsla fattar många av mina beslut. Det sitter imagen på mig, inte hjärnan eller hjärtat.
När jag såg att det var Stockholm jobbet låg i så började tankarna. Men jag tror jag redan hade bestämt mig. Skulle jag tatåget till Stockholm, sista minuten, resa 4-5h, hitta restaurangen, jobba 3-4h, sen ta ett sista minuten tåg hem igen? När det ändå bara var en plats till jobbet de behövde? Jag vet att jag är bra på det jag gör och jag älskar det, men restaurangen såg inte ut på hemsidan att vara ett ställe jag vill jobba på, alldeles för fint i kanten, det är inte jag.

Och OM jag hade fått jobbet, skulle jag vilja flytta igen? Nej, verkligen inte. Jag flyttade hem för att jag ville vara hemma. Komma in i en någolunda vardag hemma.
Som Pauline sa: Du kan ju åka dit och bara ha det som en kul grej. Jajo sant men nej..
Jag mailade stället någon timme senare efter samtalet och tackade nej för erbjudandet.
Varför sökte jag ens ett jobb i Stockholm? Jo för jag trodde det var ett fartygs jobb, anonsen låg ju ändå under "Fartyg" på Arbetsförmedlingen. Tanken att jobba borta 2 veckor och vara hemma 2 veckor lockade mig. Fast Maria frågade om jag var dum i huvudet när jag berättade att jag sökt. Haha!

Så Stockholm blir det inte för mig, inte på ett tag. Hade nog inte velat bo i Stockholm ändå.